En otrolig patientresa
Hanne Staanum, som har sin bas i Köpenhamn, är chef för ett antal uppmärksammade gym i området. Hon är en ivrig idrottare och började delta i löptävlingar som barn. När en skada tvingade henne att sluta tävla i sena tonåren vände hon sig till cykling som ett alternativt sätt att hålla sig frisk och i form. I sena 40-årsåldern började hon att springa allt oftare igen och, 50 år gammal, började hon med triathlon – och det gick så långt att hon vann i Europamästerskapen i Ironman 70.3. Men 2017, 51 år gammal och kort innan hon tävlade i 2017 års Europamästerskap i Ironman 70.3, fick Hanne diagnosen artros i vänster knä. Med sådan smärta att hon inte kunnat springa på mer än tre år provade Hanne flera behandlingsalternativ innan hon behandlades med Arthrosamid i maj 2021. Läs en otrolig patientresa här nedan.
Min berättelse som idrottare började när jag satte igång att springa som sjuåring. Jag var medeldistanslöpare i flera år, men i mitten av tonåren började jag uppleva problem med smalbenet, och det visade sig att jag hade en inflammation mellan benet och muskeln därbakom, från under knät ända ner till foten. Jag levde med det här problemet i några år och även om jag provade olika behandlingar hade jag slutat springa regelbundet när jag var 18. Naturligtvis hade jag vid den åldern andra intressen och jag sprang bara när jag hade tid. Jag provade andra sporter, som Taekwondo, i några år och sedan fick jag barn. Jag har alltid haft tider i mitt liv då jag sprang bara för skojs skull, men jag trodde att det var definitivt slutet för mig med tävlingslöpning. Och ett tag senare, för cirka 13 år sedan när jag var i början av 40-årsåldern, började jag cykla.
Inledningsvis cyklade jag på en mountainbike och i början hatade jag det verkligen! Men min dåvarande pojkvän var verkligen intresserad av cykling och det var ett naturligt sätt för oss att umgås. Jag har tränat sedan barnsben, så att träna var helt naturligt för mig och jag upptäckte att jag faktiskt var ganska bra på att cykla! Så jag började tävla och gjorde ganska bra ifrån mig. När jag var i sena 40-årsåldern, efter att ha cyklat ett par år, började jag springa igen, men återigen fick jag snabbt skador.
Början på min smärta
Jag led av plantarfasciit i två år. Mina läkare kunde inte berätta för mig varför jag fått det men det var väldigt smärtsamt; jag upplevde smärta under natten och kunde ofta inte gå ordentligt när jag först gick upp på morgonen. De behandlingar jag provade på var meningslösa. Jag provade blodplättsrik plasma (PRP) men det verkade inte göra någon större skillnad – även om det var svårt att säga vad som fungerade och vad som inte gjorde det. Efter några år lät jag få tillverkade ett par skräddarsydda innersulor till mina skor och jag kunde plötsligt springa igen – och längre och längre. Efter det, när jag upplevde lite smärta efter löpningen, behandlade jag mig själv med fokuserad stötvågsbehandling.
När jag fyllde 50 bestämde jag mig för att satsa på triathlon. Jag tog simlektioner för att lära mig crawl, eftersom jag aldrig hade lärt mig det, och jag började delta i lokala och regionala tävlingar; det var bara kortdistanslopp först innan jag gick vidare till olympiska distanser och sedan halva distanser. Jag gjorde aldrig hela Ironman-distanserna, eftersom jag var orolig för att den träningskapaciteten helt enkelt skulle vara för riskabel för mig, med mina gamla löpskador.
Kritisk nivå
Situationen ställdes på sin spets efter att jag tävlade i världsmästerskapen i Ironman 70.3 i USA 2017. Jag försökte att inte springa för mycket eller för länge innan det och jag hade dragit ner på min träning. Jag använde också stora mängder ibuprofen för att underlätta smärtan inför tävlingar, men den var fortfarande ganska kraftig. Jag minns att jag bodde på hotell under världsmästerskapen, och att jag var tvungen att gå ut och köpa glass som jag höll mot mitt knä med ett snöre i ett försök att kyla ner det och lindra smärtan ... Jag hade så ont och jag visste då att jag verkligen inte borde fortsätta. Jag hade redan fått diagnosen knäartros cirka sex månader före världsmästerskapen, men vid den tidpunkten hade mitt tillstånd inte varit alltför allvarligt. Jag hade fått lite behandling, några kortisoninjektioner i mitt knä. Jag hade träffat en reumatolog som själv varit triathlet och vi hade diskuterat möjligheten att jag skulle dra mig tillbaka från tävlingslöpningen, men jag ville fortsätta tills jag inte kunde.
När jag kom hem från världsmästerskapen sprang jag två eller tre traillopp, trots att jag hade ont i knät. Så här i efterhand borde jag inte ha gjort det, för efter det var mitt knä helt färdigt. Det gjorde ont att gå upp och ner för trappor och att bara gå, oavsett distans. Det var inte bra – mitt knä var kraftigt svullet med ödem i benet. Jag visste att jag behövde prata med någon som visste mer om vad jag upplevde.
Jag fann en annan dansk idrottare, en före detta skidlöpare som bodde i Frankrike, som hade fått en behandling som hette Lipogems. Detta är en stamcellsterapi som innebär att fettceller skördas från olika delar av kroppen och sedan injiceras i knät. Så eftersom det inte var tillgängligt här i Danmark åkte jag till Polen för att få behandlingen själv. De tog fettceller från mina lår och injicerade dem i mitt knä, men jag upplevde ingen effekt alls. Min specialistläkare föreslog sedan att jag skulle prova PRP igen för att se om det gav mig en boost, men jag var inte motiverad, eftersom jag bara hade upplevt minimal lättnad när jag tidigare provat det för min plantarfasciit.
Ingenting fungerade för mig. Alla behandlingar jag provat tidigare hade bara gett mig symtomatisk, kortvarig smärtlindring. Jag hade provat steroidinjektioner och de gav en liten smärtlindring i två till fyra veckor, då jag kunde springa normalt igen, men effekten hade inte stått sig. Specialisten som rekommenderade behandlingen i Polen hade redan tittat på mitt knä för andra gången och avvisat operation som ett alternativ, eftersom mitt vänstra knä nu var för svårt skadat. Vi hade också pratat om att ge mig ett konstgjort knä, vilket jag funderade på ett tag, men han och jag tyckte båda att det var för tidigt i min prognos och för riskabelt; jag vet att vissa människor kan springa med ett konstgjort knä, men jag kände att det inte var värt att ta den chansen. Som utbildad sjuksköterska är det min uppfattning att det alltid finns en större chans att uppleva problem när det kommer till operation.
Alla jag pratade med i Danmark svarade att de inte hade något alternativ kvar att erbjuda mig. Efter det gav jag bara upp hoppet om att hitta en behandling. Jag var helt säker på att jag behövde någonting inuti knäet för att ta bort smärtan, men jag försökte hitta en lösning och det gick bara inte.
Vid det här laget sprang jag inte alls och sedan tvingades jag sluta cykla i tre månader när jag utvecklade en Bakercysta på baksidan av mitt knä, vilket gjorde att mitt knä blev otroligt svullet och irriterat. Så jag fick inte träna alls – och det här var ett stort bakslag för mig.
Det var helt förödande faktiskt.
Det var helt förödande faktiskt ... Så mycket av min identitet är kopplad till min sport och det tog lång tid att komma överens med det faktum att jag inte kunde göra det jag älskade längre.
Så mycket av min identitet är kopplad till min sport och det tog lång tid att komma överens med det faktum att jag inte kunde göra det jag älskade längre. Det påverkade min relation och även mitt arbete; jag hade haft en fantastisk karriär med ett utmanande, givande jobb med högt tryck, och jag hade gett upp det och bytt roller för att kunna lägga mer tid på att träna två gånger om dagen innan världsmästerskapen – och nu kunde inte göra det. Jag började också aktivt undvika att göra saker som jag visste skulle få mitt knä att göra ont. Jag lärde mig att ändra mitt beteende.
Upptäckten: Arthrosamid®
Och så berättade en bekant till mig om Contura och förklarade att företaget var på väg att lansera en behandling som kanske kunde hjälpa mig. Så jag började med mina efterforskningar, och anmälde mig för att följa Contura online så att jag kunde informeras så fort produkten lanserades. Jag upptäckte att en av läkarna som hade behandlat mig tidigare faktiskt var involverad i prövningarna för Arthrosamid, så jag kontaktade honom för att se om det vore värt att jag provade det. Han hade testat Arthrosamid® på sig själv och, efter att ha haft samma symtom som jag, kunde han nu springa 5 till 10 km en eller två gånger i veckan, så han tyckte definitivt att det vore värt att jag provade det. Han förklarade hur Arthrosamid fungerade och gav mig den försäkran jag behövde om att det vore värt att utforska som ett behandlingsalternativ. Jag lyckades sedan komma i kontakt med en nyckelperson inom Contura som gav mig mycket bra information. Två veckor efter mitt samtal med dem, den 25 maj 2021, fick jag min injektion.
Direkt efter behandlingen var mitt knä inte svullet alls, men jag kunde definitivt känna något ”extra” i knäleden och det kändes lite spänt – men jag hade inte någon smärta. Min specialistläkare berättade för mig att jag kunde prova att springa efter ett par dagar till en vecka efter injektionen, men jag väntade faktiskt nästan en månad innan jag gav mig ut för första gången; jag var lite nervös för att testa det helt enkelt! Jag började bara med att gå nedför trappan och sedan, den 21 juni, gjorde jag min första korta löprunda längs trottoaren utanför min byggnad. Jag tror bara att jag sprang 600 m den där första gången, och kombinerade det med att gå lite, springa lite mer och sedan gå igen ... Mina ben kändes lite stela eftersom jag var rädd att lägga för mycket vikt på mitt knä och rädd att smärtan skulle komma tillbaka. Och det gjorde den faktiskt, men den var inte olidlig, och jag kunde springa igen för första gången på flera år, om än långsamt och endast korta sträckor.
… och jag kunde springa igen för första gången på flera år, om än långsamt och endast korta sträckor … Tre månader senare hade jag ingen smärta alls när jag sprang rakt eller på asfalt.
Efter den där första rundan var jag fortfarande lite trevande, men jag kände att jag hade fått en bra start; jag kunde springa i några minuter och jag hade ingen smärta efteråt. Ett par dagar senare försökte jag igen och det kändes okej så jag gjorde samma sak två dagar efter det och återigen kändes det okej. Jag kände mig sakta säkrare på min förmåga, så jag började prova på längre sträckor och gick ut för att springa i skogen igen. Ett par veckor efter den där första löprundan började jag springa lite snabbare och lite längre. Tre månader senare hade jag ingen smärta alls när jag sprang rakt eller på asfalt.
Jag åkte sedan på cykelsemester och återvände till Morzine som är väldigt kuperat. Här fann jag att fastän jag upplevt en del smärta och svullnad i mitt knä under och efter samma mycket långa, branta turer förra sommaren, hade jag den här gången inga problem alls.
Nu, nästan fyra månader efter min behandling med Arthrosamid®, även om jag inte är helt fri från smärta, är det ingenting jämfört med det jag upplevde tidigare. Om jag springer i skogen eller på ostadig mark, där jag kanske måste hoppa över ett hål eller en gren eller något, då kan jag ibland känna ett stick i mitt knä men det är uthärdligt – och det påminner mig bara om att vara försiktig!
Det är svårt att förklara hur jag känner om Arthrosamid® och vilken effekt det har haft på mig. När jag gick in för behandlingen var jag uppenbarligen hoppfull om att det skulle fungera, men mina förväntningar var väldigt låga efter allt jag hade provat dessförinnan. Det kändes som min sista chans. Men nu är jag väldigt glad, för efter tre och ett halvt års uppehåll kan jag springa igen och jag älskar att springa – speciellt i skogen! Även om det är väldigt trevligt att cykla och man kan färdas längre sträckor och se mer, är det inte samma sak som att springa i skogen. Det är en helt speciell känsla; flytet i din kropp, dofterna och ljuden runt dig ... Det är bara fantastiskt.
Det är svårt att förklara hur jag känner om Arthrosamid® och vilken effekt det har haft på mig ... nu är jag väldigt glad, för efter tre och ett halvt års uppehåll kan jag springa igen och jag älskar att springa – speciellt i skogen!
Att kunna träna är också väldigt viktigt för min psykiska hälsa – jag gillar känslan att min kropp kan prestera och det har Arthrosamid® gett tillbaka till mig. Innan behandlingen innebar smärtan jag skulle få när jag sprang att jag inte ens kunde springa efter en buss. Faktum är att när jag började behandlingen sa jag att om det bara gjorde det möjligt för mig att springa 5 km två gånger i veckan så skulle jag vara nöjd. Jag har tagit det långsamt under de senaste fyra månaderna, men jag har nu uppnått det målet.
Med tanke på min sjuksköterskebakgrund ser jag Arthrosamid® som ett alternativ till en knäoperation – man kan skjuta fram den operationen för patienten, om de ens kommer behöva opereras överhuvudtaget. Det är ett stort plus för sjukvården. Ännu viktigare är att patienter som jag inte behöver uppleva en minskad livskvalitet eller avstå från allt de älskar att göra medan de väntar på operation. Jag kan verkligen inte se någon anledning att tveka till behandlingen med Arthrosamid®.
OUS/ARTHRO/DEC2021/029.V1
